Carina Olsson

Det sägs ju att man känner på sig när det är dags!
Det sägs också att det oftast tar lång tid för en förstföderska att föda barn!

Inget av detta stämde in på mig!

På morgonen den 17 november vaknar jag upp med förvärkar som är lite annorlunda mot dom som jag haft innan, men jag tänker inte så mkt på det men ringer ändå till sambon för säkerhets skull! Dom avtar under dagen och när jag sovit en stund på soffan på eftermiddagen så är dom helt borta!

Vid 17 tiden återkommer dom igen och är nu lite kraftigare, men inte så jobbiga att jag måste andas mig igenom dom!
Jag och sambon plus svärmor åker till Plantagen för att köpa en blomma till min storebror som fått barn ett par dagar innan. I bilen känner jag att det börjar bli rätt oroligt i magen, men svärmor som jobbat på akuten i många år försäkrar att det inte är dags än på ett par dagar! I mitt stilla sinne så hoppas jag på att detta inte är sant för särskilt bekvämt var det ju inte!

Väl på Plantagen så stöter jag ihop med mamma, när vi står och pratar så får jag en förvärk som gör att jag måste stanna upp lite! Men mamma tror inte heller att det är dags än på ett par dagar!

Vi åker på en snabbvisit till min brorsa och förvärkarna fortsätter. Väl hemma så bestämmer jag mig för att börja klocka värkarna på skoj! Det visar sig att det är 15 min mellan dom och dom håller i sig i ca 1 minut!
Kvällen fortskrider och värkarna börjar komma tätare men är fortfarande inte särskilt jobbiga och jag har fortfarande inte förstått att det är bebis på G!

Vi 9 tiden så ringer vi iallafall till BB för att förvarna om att vi kanske kommer in till natten eller morgonen. Då var det 7 minuter mellan värkarna och dom höll i sig i en minut ungerfär! Jag får prata med barnmorskan som frågar hur jag mår. Jag svarar att jag mår bra och att värkarna än så länge inte är så farliga!

Sen händer allt väldigt snabbt! 21.20 kommer en värk med helt annan karaktär och jag känner hur Moa fullkomligt sjunker ner en bit i bäckenet! Plötsligt är det bara 4 minuter mellan värkarna och jag står och håller mig över soffkanten och andas för glatta livet! Stönar fram till sambon att vi måste åka på stört!!!!

Han håller sig ganska lugn och hämtar bilen! Slänger av hunden till mamma och pappa. När vi ska åka över ett väggupp så är jag tvungen att hänga mig i takhandtaget i bilen för att värken som kommer är så kraftig!

Från och med det att vi kommer in till sjukhuset och blir inskrivna så är allt lite suddigt då jag hade så intensiva värkar hela tiden!
Så jag skriver detta utifrån förlossningsjournalen.

21.56 Blir vi inskrivna och jag konstaterar direkt att undersköterskan inte tror att jag har så ont som jag har! Hon är snäsig och envisas med att inte hämta barnmorskan som jag ber om! Min sambo ryter då i och tillslut lunkar hon iväg för att hämta barnmorskan.
Anita min barnmorska kommer in, och det visar sig att hon är jättetrevlig! Hon känner på mig och då är jag 4 cm öppen!

22.25 börjar jag kräkas rikligt och ligger fortfarande i inskrivningsrummet! Börjar få panik över hur ont det gör och känner att det börjar trycka på lite neråt! Bm känner igen och då är jag 6 cm öppen. Får ett lavemang av den syrliga undersköterskan. Detta gör att jag får en JÄTTEVÄRK som får mig att skrika rakt ut! Känner hur Moa sjunker ordentligt och hur det trycker på! Fortsätter att kräkas och ropar att jag behöver nått för smärtan! Vet att jag vid detta laget fick lite panik och skrek till min Sambo att - Det gör föööör ont!

Först 23.10 är jag inne på förlossnigsrummet och får lustgas! Först förstår jag mig inte på den men när jag väl kommer underfund med andningen så är den underbar!

23.15 Så känner jag att det trycker på! Jag är då 8 cm öppen och hinnblåsan buktar ut! Skriker att jag vill ha EDA! Och dom börjar förbereda för det!
Hade högsta blandningen på lustgasen och är totalt borta! Det enda jag hör är hur min underbara sambo säger åt mig hur jag ska andas! Utan honom hade det inte gått!

23.30 Känner jag fortsatt tryck neråt och börjar känna att det börjar bli dags! Är fortfarande väldigt borta och har konstanta värkar! Är nu 10 cm öppen.

23.50 Jag känner hur vattnet går och säger det till Bm och Uskan. Ingen av dem tror mig då allt går så fort! Men dom kollar ändå och konstaterar att vattnet faktiskt gått!

23.55 Lägger dom EDA. Det tar 3 försök innan dom kan lägga den rätt! Av detta har jag inget minne utan har fått det återberättat för mig! Är helt borta och kan inte lyda kommandon överhuvudtaget. Svankar istället för att bukta ut ryggen när dom ska lägga nålen och fattar inte vad jag gör för fel!

00.30 Får jag krystvärkar och dom skruvar ner lustgasen till enbart syrgas! Äntligen är jag med i matchen igen och jag känner mig mer levande än jag någonsin gjort! Jag krystar för glatta livet och tycker att det på nått sätt är skönt!?

Bm ber mig känna på huvudet när det är på väg ut och detta gör att jag samlar mina sista krafter och jag krystade ut hela henne i en enda värk! Hon skriker direkt och läggs upp på min mage!

00.47 den 18 november kom hon till världen vår underbara Moa!

Allt gick otroligt snabbt och var sjukt intensivt! Till och med barnmorskan som jobbat i 22 år var förvånad!

Efteråt så ville inte moderkakan komma ut så den fick dom ta på operation! Tur att dom la epiduralen som jag aldrig hann få nån användning av under förlossningen men som gjorde att jag slapp sövas när dom tog ut moderkakan!

Efter ett par dagar så kände vi oss redo att åka hem och allt funkar nu jättebra här hemma! Visst har det sina stunder då det är rätt jobbigt, men det goda överväger det jobbiga!

Moa vägde 3420 gram och var 49 cm lång när hon kom och är helt underbar!