Carina Olsson

Har ni någonsin hamnat i en situation när ni känner att precis alla tittar på en som att man är den mest värdelösa personen (mamman) dom sett?

Idag hamnade jag i sån situation. Försökte vara en hurtig skogsmullemamma med mottot att "det finns inget dåligt väder bara dåliga kläder" och klädde på mig och prinsessan i regnkläder för att gå upp till centrum och handla. Ute öste regnet ner och när vi kommit ungerfär halvvägs så hade jag surt konstaterat att min regnjacka inte alls var någon regnjaacka! M hade ingen luva till sin regnjacka och hatt vägrade hon ha på sig. När vi väl kom upp till Centrum så var jag dygnsur och M torr förutom huvudet. I affären så tittade alla på henne med ett "åhhh så sött med ett litet barn i regnkläder, vilken hurtig mamma!" minen och jag kände mig nöjd. Den minen skulle komma att bytas ut.
Väl i kassan började M att tröttna men jag lyckades hålla henne på ganska gott humör iallafall. När jag väl skulle betala så smög sig en lömsk och inte alls rolig tanke sig upp i mitt huvud "bara det finns pengar på matkontot????" PANIK!

KÖP MEDGES EJ!!!!!!
FAAAAN!

Vart är ungen?

Ursäkta sig till kassörskan och övertyga henne om att jag bara var tvungen att föra över pengar genom mobilen till matkontot... Mhmmmmphhh svarar hon surt.
Vill sjunka genom golvet men har inte riktigt tid med det, M skriker och vill inte alls vara med längre.
Sätter i desperation upp henne på ställningen där man ställer kassarna när man packar och ber henne att sitta still. Tittar bort en sekund för att i nästa ögonblick se hur hon hoppar ner. Skriker i ännu mer panik "För i helvete!!!!!" Lyckas på nått vänster föra över pengar och trösta en gråtande M.
Mutar med att hon får sitta i leksaksbilen utanför affären medans jag betalar och packar. Har hela tiden koll på henne, men för förbipasserande ser hon ut som en övergiven 1½åring. SKITSAMMA tänker jag då jag hellre har henne på ett ställe där hon sitter still och jag har koll på henne än att hon ska springa omkring medans jag ska koncentrera mig på att betala. Glömde jag säga att jag inte hade nån vagn med mig heller? Jodå, så smart så!

Hur tror ni då att det gick när vi skulle gå hem? Tror ni att hon ville lämna sin bil?
NEJ!
Skrik, bråk och ännu mer skrik!

Halft lyfter, halvt släpar min lilla (söta?) prinsessa hem. Regnet har nu tilltagit och halvvägs hem börjar det mullra ordentligt.
Kul, kul, KUL tänker jag. Lite åska på det här, precis vad jag behöver.

M är vid det här laget helt hysterisk och jag vill bara komma hem. På nått vänster lyckas vi och efter lång tröstning och lite mutande så lugnar hon ner sig.
Nu sitter vi här nybadade och nöjda.

Konstaterande av detta.
Jag är ingen Skogsmullemamma
Jag skall aldrig mer gå till Centrum i spöregn med M utan vagn.
Jag är ingen tattarmamma allt till trots, bara en massa otur på vägen!

Önska mig nu en lugn och skön kväll för det är jag värd!