Carina Olsson

Ibland undrar jag vad jag har för smärttröskel, just nu känns det inte som jag har någon alls.
Jag har mensvärk och tycker extremt synd om mig själv.
Fick panik när jag insåg att det inte fanns någon ipren hemma, som tur var hittade jag en i en gammal väska. För när jag har mensvärk så blir jag som handlingsförlamad, hatar den där molande, äckliga värken som inte går över utan som är konstant fram till att den sakta ger med sig ett dygn senare. När jag var yngre var den dock värre och kraftigare. Då var det omöjligt för mig att gå till skolan dom dagarna och när det var som värst låg jag nerstoppad under ett täcke och kräktes av smärtorna, så var det som tur var väldigt sällan men ändå.

Jag förundras ofta över mig själv att jag klarat att föda fram ett barn utan att gå under, men tydligen så bor det ju krafter i en som man inte vet att man har tills man behöver dem.
Men när mensvärken sätter igång eller när jag slår i tån riktigt riktigt hårt så tänker jag alltid under en microsekund att föda barn det kan fan inte göra så här ont, snacka om att kroppen är bra på att glömma!

Trotsar mensvärken och ger mig ut i kylan istället, lite shopping kanske hjälper.